Om man gör en skärning av Jordytans yttersta skikt kan man som regel urkilja flera olika lager även här. Längst ner finns den helt opåverkade berggrunden, ovanpå denna ett alltmer söndersplittrat berg, som överst övergår i den lösa avlagringen som vi kallar mineraljord eller 'residualmantel' (undantaget de områden  t.ex. i Sverige som täckts av inlandsisen - denna förde med sig vittringsmanteln).

Det allra översta lagret av Jordytan - jordmånen - påverkas i hög grad av biologiska processer. Här finns vegetationens rötter och ibland ett oerhört rikt organiskt liv av maskar, insekter, svampar, bakterier mm. Genom dessa organismers närvaro omlagras jordskiktet, organiskt material inblandas och då nederbördsvatten tränger ned i marken utlakas ibland kemiska ämnen från de övre skikten och dessa anrikas sedan lite längre ner. Detta kan på sikt ge upphov till en vertikal zonering  i marken. Man får en 'markprofil'.

Jordmånen är alltså beroende av olika faktorer - vi kan kalla dem aktiva (föränderliga) och passiva (icke föränderliga) faktorer.

• aktiva

  • klimat

    • direkta klimatfaktorer ex. fuktighets- och temperaturförhållanden. Vatten kan laka ut eller lösa mineralämnen och föra dem nedåt i jorden. Vinden kan förstärka eller försvaga effekterna av fuktighets- och temperaturförhållanden.

    • indirekta klimatfaktorer, som inverkar på vegetation och djur

  • organismer; flora och fauna tillför och förändrar markens innehåll av organiskt och oorganiskt material. Det tillförda materialet brukar sammanfattas under beteckningen 'förna' (döda växt och djurdelar som ännu inte ombildats till jord; nedbrytningen är temperaturberoende) och humus (den organiska substansen i jorden). 

  • topografi; Lokalklimatologiska förhållanden kan påverka jordmånsbildningen. På en sluttning är jordmånen ofta tunn på grund av ytavrinning och eroderande krafter.

• passiva

  • ursprungsmaterialet berggrunden, vilken har betydelse för jordmånens kemiska innehåll

  • åldern, som avgör mognadsstadiet och horisonutvecklingen (markprofilen)

• Podsoljordar (askjordar)   
  • N. halvklotet inom den kalltempererade barrskogsregionen; surt och tunt förnatäcke över ett markerat urlakningsskikt (blekjord) och därunder också ett markerat anrikningsskikt (rostjord); jorden är mindre bördig och följdaktligen är vegetationen ovanpå jorden fattig.
    • brunjord (en undergrupp till podsoljordarna) utbildas inom lövskogsområden och särskilt på kalkrika jordarter. Tillförseln av förna från lövträden är stor och genom riklig biologisk aktivitet (maskar mm) bildas ett tjockt lager av blandning mellan förna och mineraljord. Den rikliga lövförnan ger en avsevärt lägre surhetsgrad (=högre pH) än barrträdsförnan. Det blir ingen urlakning under förnaskiktet utan anrikningen av humusämnena börjar strax under förnan. Anrikningen kan ge ett metertjockt täcke av brunfärgad jord.
  • Söder om den verkliga podsolen förekommer en grå-brun podsol; mindre sur och mindre urlakad; varmtempererade klimat; mest lövskog
  • Söder om den grå-bruna podsolen förekommer en röd till gul svagt podsolerad jordmån som utgör en övergång till de tropiska lateritjordarna
  • Medelhavsområdets 'Terra Rossa' med låg humushalt och starkt rödfärgad jordmån (järnoxider)
• Lateritjordar utbildas i humida tropiska områden kring ekvatorn; jämn hög temperatur och stort nederbördsöverskott under hela året eller koncentrerat till en regnperiod.
• Chernozem- och präriejordar utbildas i övergångsområden mellan skog och grässlätter och från slätterna och vidare mot tilltagande torra ökenartade områden.
  • Chernozem (Ryssland) mycket bördig, humusrik; Om den planteras med skog sker en podsolering
  • Präriejorden lägre humushalt än chernozem; övergångsform mellan brunjord och chernozem
• Ökenjordar humusfattig jord utan horisonter
• Kalla områdens jordar - ofta gles och saknad vegetation; ständig frost (permafrost)