För att en jord skall vara
näringsrik måste den förutom vatten och syre även ha en gynnsam sammansättning av vissa
oorganiska näringsämnen. De viktigaste är kväve N, fosfor P, svavel
S, kalium K, kalcium Ca och magnesium Mg. Dessutom bör det finnas
spårämnen (små mängder) av järn Fe, mangan Mn, koppar Cu, zink Zn,
bor B och molybden Mb.
- Cu ingår i flera
enzym och har stor betydelse för både fotosyntes och
kväveomsättning.
- Mb viktigt för
kvävets kretslopp i naturen
Alla ovan uppräknade
näringsämnen utom kväve finns i mineral och bergarter och frigöres
från dessa genom olika vittringsprocesser.
Kvävet, som finns i luften kan
inte utnyttjas direkt av de gröna växterna. Det är bara vissa grupper
av bakterier och en del blågröna alger som kan ta till sig luftens
kväve och baka ihop det med en del aminosyror. Processen går under
namnet kvävefixering. Man anser att
markens innehåll av bundet kväve till stor del byggts upp genom
kvävefixerande organismers verksamhet under lång tid.
Det fixerade kvävet omvandlas i
kemiska processer och binds antingen till väte (ammoniumjoner NH4+)
eller till syre (nitratjoner NO3-;
nitratkväve) och blir därmed tillgängliga för växterna. När
växterna sen dör stannar kvävet kvar i jorden och kan återanvändas
på nytt. Om växten däremot skördas eller brännes försvinner
kvävet och nytt kväve måste tillföras. Detta sker framför allt inom
jordbruket via konstgödsling.
Flertalet växter kan bara
utnyttja kvävet om det finns i bunden form, som nitrat eller ammonium.
Nitratkvävet har blivit ett
stort problem. Anledningen är dess negativa laddning.
Markpartiklarna är som regel
negativt laddade. det innebär att de drar till sig positiva joner. Ju
finare kornstorlek en jord har desto större yta har de olika
markpartiklarna och desto fler positiva joner binds i marken, De
negativa jonerna ex. nitratkväve utlakas därför lättare till
grundvatten och vattenekossytemen.
|